Lorenza D. Walker

jag har funderat lite


jag har försökt skriva den här texten om och om igen. men kan inte riktigt sätta mina tankar på pränt. Jag har 1 gång tidigare satt mina tankar på pränt  i den här bloggen. Den här bloggen är inte något du ska läsa. Mer att du ska känna något när du ser det jag lägger upp. Vad vet jag inte, upp till dig som individ. Men just nu vill jag bara dela med mig av något jag funderat på och inte kan visa. Det är svårt att visa insidan av min hjärna. Så nu ska jag försöka sätta ord på det. För det känns viktigt. Fast det är djävligt svårt.

Jag analyserar väldigt mycket, som vilken person som helst egentligen. Och jag lovar att 99,9% av mina tankar får jag inte ens ut på något sätt. Verbalt, bildligt eller kroppsligt. Nada. Det är en svunnen tanke. Som kanske återkommer några miljoner gånger men det blir aldrig ett ord, en bild, en känsla eller gest.

Jag låg och pratade i telefon med en vän, och vi kom in på typ 0000,1% av av det jag tänkt på en hel djävla massa gånger. Och det var fan mycket kan jag säga. Inte 1 sak, utan det var massvis. En hel djävla massa världsliga massa saker som vi människor kallar det.

Hon nämnde att hon har slutat dricka alkohol. Inte en droppe till. Den har man hört förut, men jag tror verkligen på henne. Kanske ett glas vin till maten, men det händer ju knappt redan nu. Och på den vägen började hela den här ruljangsen med tankar, att bli ord.

Världen. Den pratade vi om. Oss människor. Vilka vi är, vad gör vi.
Jo, fem dagar i veckan jobbar jag. Jag går upp, går till jobbet och sedan försöker jag så ofta jag kan, göra något efter jobbet, för att det är sån sjuk slentrian av att bara gå hem, äta middag och sova. Men oftast om man vill göra något med folk, så innehåller det alkohol.
Sen på helgen, då festar man. Oftast blir det två dagar. Sedan ska man återhämta sig.
Och sedan jobbar man igen.

Det är ju ganska oundvikligt att det blir en rutin. Man kan ju "spice it up" med lite andra aktiviteter och dylikt. Men damn alltså. När man kollar på det i stora drag, det är ju i princip det man gör. Sedan om man tycker om det eller inte, får man avgöra själv. Är ju ganska betryggande och bekvämt. Men sedan finns det ju lite hopplöshet i det hela. Att det är så 52 veckor i rad, i låt oss säga, drygt 70 år. Hm. Låter som att det blir 70 år superi.

Kom fram till att jag har många kompisar. Men typ 90% av dem är festkompisar. Inte heller något dåligt. Men det känns lite ytligt. För typ 90% av allt man gör ska vara så himla fesligt, hela tiden. Man behöver ju kanske inte falla för allt media domderar om, men ändå. Man är ju lite fast i det här samhället, som jag tycker är ett ganska festprisse samhälle. Men jag kommer inte närmare mina kompisar för det. Man pallar ju inte att vara megatighta med varenda kotte man blir bekant med. Men ändå. Vore ju trevligt med kanske 80% festkompisar och 20% vänner.

Jag vet inte hur folk uppfattar mig, men jag uppfattar folk ibland som väldigt flyktiga. Det är faktiskt på tok för mycket snack, och för lite verkstad. Det är ju lättare sagt än gjort. Men lova inget då. En hel drös med tomsnack och "ja men vi kan väl ses i nästa vecka och ta en fika.. jag ringer dig". Jag tar inte det seriöst längre. För vi alla vet, att det kommer ju aldrig hända. Men kan vi inte sluta, inte mena det?

Kan vi sluta vara så otillgängligt tillgängliga. Tog ju bort min facebook, för att jag kände att jag blev alldeles för tillgänglig. Kände att det inte är så bra att vara så tillgänglig. Men när allting kom fram, i vad var jag tillgänglig i? I en virtuell värld som man inte en kan ta på. Jag gillar när folk hör av sig och det är lätt att stalka runt lite. Men det är ju tomt, en fasad. Man attendade på saker man inte ens kunde eller ville attenda. Man tänkte i statusar. Folk blir vänner med folk de träffat 1 gång. Tänkte, kanske ska ta en paus från den 'tillgängliga fasaden'. Jag kan ju redan nu säga att jag kommer tillbaka.  Har redan formats till att man ska vara tillgänglig, så då återgår jag bara när jag känner att jag kanske kan vara tillgänglig med måtta. Om man ens kan vara det.

Man behöver inte fylla det här skalet, eller ens känna ett behov av att fylla det. Inte falla för något grupptryck eller form som media/samhället byggt upp. Men såklart gör man det ändå, för det är i den värld man lever i. Allting är så tillfälligt i den här världen. Livet är uppbyggt av en slumpvis tillfällighet. Nu resonerar jag så, eftersom jag inte tror på någon religion. jag kom till denna värld med en djävla massa förutsättningar, som jag inte varför. Men här är jag, och jag tänker.

Jag tänker att gräset är kanske grönare på andra sidan. Måste man tänka så? Kan man bara inte nöja sig med gräset som finns här.

Nu orkar jag inte skriva mer, eftersom typ 0000,1% av dem 0000,1% tankar som jag och min vän pratade om kom med i den här texten. Men det är bara tankar och nu gör jag dem tillgängliga för er.


om du har läst såhär långt, credd.